Arctic Monkeys - En dag jag inte vill glömma

Nu ska jag göra ett försök att få ner en liten historia om den mycket speciella dagen 5/5 2011. Måste vara en av de bästa konserterna jag någonsin varit på, inte för att jag varit på speciellt många. Men bara magpirret och de underbara rysningarna som inte vill lämna kroppen talar för sig själv. Det kan också bero på att det känns overkligt, var jag där? Såg jag dem verkligen? Historien började ju egentligen fyra-fem år tidigare när Maddie på en engelskalektion berättade om Arctic Monkeys och spelade en låt. Minns fortfarande hur tagen jag blev då. Så det var väl självklart att Maddie och jag skulle gå på den här konserten.

Strax innan tre anlände vi till Cirkus, vi tänkte minsann köa för att i alla fall få hyfsat bra platser. Det var inte speciellt många där vid den tiden, bara ca 40 st som hade fått fina siffror ritade på sin hand. Vi ville också ha siffror för vi skulle ju ändå köa ca fem timmar. Något annat jag också hoppats på var att vi skulle få snacka med andra AM-fans och det dröjde inte länge fören en minst lika vilsen person anslöt sig till oss. Kommer inte ihåg vad hon hette, men vi kan kalla henne 52. Slutligen fick vi tag på pennan och kunde markera vilket nummer vi var, trots att vissa som kommit efter oss fick de lägre nummer. Jag blev slutligen nr 50, Maddie 51 och vårt lilla sällskap 52. Det gick faktiskt väldigt snabbt att vänta, blev visserligen lite kaos när de släppte in folk första rummet så vi kunde sitta inne och vänta (Där vi även sällskapde med någa 60+). Då var det ingen kö helt plötsligt, de nummer vi fått verkade ganska obetydliga. Vid 19.00 så öppnades dörrarna och de skulle släppa in några av de som väntat längst, vi lyckades komma in vid första insläppet för att ställa oss i ytterligare en kö. Slutligen blev de som väntat allra längst insläppta först, vi kom inte med där, men då stod vi längst fram kön då, så när vi blev insläppta kunde vi knipa platser näst längst fram. Fruktansvärt men underbart nära scen och sen tidigare erfarenheter så vet man att det är ett jävla tryck och stök längst fram. Skulle man överleva?

Något jag missat var att det skulle vara ett förband, för på en sida hade stått att det inte skulle vara det och man skulle komma i tid för att bandet skulle startat direkt. Men förband blev det, riktig bra band, även om man just då mest funderade på hur man skulle orka både förband och Arctic Monkeys. Men Razika är ett band jag ska kolla upp lite mer.

Sen efter en mycket lång väntan kommer Arctic Monkeys ut på scen, hela publiken vibrerar, nu gäller det och när musiken börjar så exploderar det. All den spänning man byggt upp omvandlas till energi, man hoppar, skriker och sjunger med. De inleder med The View From The Afternoon och sedan bara fortsätter det med en helt underbart sammansatt spellista, där även några av de nya kommande låtarna smyger sig in.

Ungefär halvvägs när de spelar den nya The Hellcat Spangled Shalalala, så sker så klart det man hoppas slippa när man är på konsert. Tjejen framför mig lackar ut totalt för att hon inte tycker hon har tillräckligt utrymme för sina armar och hon anser att vi håller på att mosa henne. Anledningen är egentligen att Maddie och jag håller i staketet där framme för att inte mosa henne helt och hållet. Maddie och jag blir riktigt jäkla förbannade, det ingen jäddra VIP-plats hon står på och nej vi kan inte rå för trycket bakom oss. Sedan att det var uppenbart att hon ville försöka vara snygg längst fram behöver vi inte ens diskutera.

Dock blev det en väldigt kort irritation som räddades av Cornerstone, en av låtarna jag sett framemot mest. Återigen till den där underbara känslan som genomsyrade hela spelningen, allsången och en slags berusning av total glädje. Egentligen var allt roligt, allt från vakten som delade ut vatten och vi likt lydiga fågelungar stod med öppna munnar, Alex som gjorde en liten macarena till den nya Don't Sit Down 'Cause I've Moved Your Chair och tja så här efteråt var sura tjejen var humor hon med. Annars kändes ju det mesta som en stort lyckligt virrevarv som man inte riktigt kunde koncentrera sig på och allt blev mycket bättre av att man kunde känna samma lycka hos de runt omkring sig. Hur beskriver man det? Hur ska jag inte glömma beskriva något i detalj? Det känns omöjligt.

När allt var slut kände vi oss som överlevare och hade en konstig känsla mycket lik den när man är ny-kär. Vi var uppe i varv till tusen och flummiga via ICA för att köpa Cola och ända tills vi svettiga och stinkande landade hemma hos min storebror där vi skulle sova för kvällen. Dessutom höll sig lyckan i sig i drömvärlden. Drömde om massor med människor jag kände alla glada och det hela ackompanjerat till Arctic Monkeys musik. Jag vaknade så lycklig att jag nästan ville gråta, det är en ganska mäktig känsla faktiskt eller så skyller vi på mina hormoner.

Idag har jag mest tittat runt på internet och det finns massor med bilder och videoklipp. Allt kändes ändå fortfarande overkligt, i alla fall tills jag hittade ett klipp där man kan höra Maddie och Sannie fräsa av en viss tjej som betedde sig väldigt otrevligt. Så ja, vi var där! Angående recensioner jag läst så var nog Aftonbladet den som fångat det hela bäst, publikens hängivenhet och att det faktiskt är så Arctic Monkeys beter sig på scen. Vi åkte inte dit och förväntade oss att de skulle hoppa som galningar, det skulle vi sköta. Bandmedlemmarna ska faktiskt vara halvt avslappnade, lite borta, för man känner faktiskt ändå att de verkligen gillar att spela den musiken de spelar och de har energi även om Expressen inte förstod eftersom de förväntade sig något helt annat. Jag skulle blivit besviken om Alex Turner varit helt hysterisk på scen.

Okej, det här var långt från allt, men jag ska försöka lägga upp några av klippen och på något sätt känns det som att jag kanske kommer fortsätta tjata om detta och vara extremt töntig. Nej, jag tror ingen är speciellt intresserad av det här, nog mest för mig själv för att på något sätt fånga känslan och minnas den här kvällen.

Spellistan:

The View From The Afternoon
Brianstorm
This House Is A Circus
Still Take You Home
Don't Sit Down 'Cause I've Moved Your Chair
Teddy Picker
Crying Lightning
I Bet You Look Good On The Dancefloor
The Hellcat Spangled Shalalala
Cornerstone
Brick by Brick
If You Were There, Beware
Pretty Visitors
Do Me A Favour
When The Sun Goes Down
Encore:
That's Where You're Wrong
From The Ritz To The Rubble
Fluorescent Adolescent