6 juni 2011

Journeys End

Sett säsongsavslutningen av säsong 4 (Doctor Who, såklart). Tror jag hade min värsta humörsvängning ever i slutet. Jag lovar mitt i ett glädjetjut så bröts det av till skri av gråt och jag inser att slutet är otroligt bra och fint, men samtidigt otroligt jobbigt och hjärtekrossande. Jag vill vara glad (och är väl rätt nyfiken på den positiva delen), men jag har fortfarande grymt ont i magen på grund av den andra saken.

Gah, känns som jag pratar i gåtor, men shiet, man borde verkligen se Doctor Who! Det var länge sedan jag grät, skrattade, skrek, tappade hakan och blev så inspirerad av en serie. Så mycket känslor och av att döma från min skrikgråt, så har det inte hänt sen jag tittade på Nana första gången... Typ 2007.

Nu fortsätter jag se säsong 5 och om det fortsätter så här så är jag snart i kapp i pågående säsong 6.

Inga kommentarer: