Sömnparalys

Fått uppleva sömnparalys två gånger inom loppet av en månad och nej det är inte roligt att vakna och inte kunna röra kroppen och dessutom inte kunna andas genom munnen eftersom käkarna sitter fast. Inte kan man skrika på hjälp heller. Positivt att veta att man i alla fall har någon form av överlevnads instinkt. Första gången var jag ensam i Linköping, det var värsta gången då jag var helt ensam och den enda gången käkarna satt fast. Men likt förbannad försöker jag häva mig upp för att tja typ få tag i mobilen eller något. Seriöst, jag trodde jag skulle ligga och ruttna i lägenheten. Andra gången som var igår var inte fullt lika läskig, sov bredvid Robert och det släppte mycket snabbare dessutom kunde få fram ett "eeeeeeeeee" eftersom käkarna inte satt fast. Var mest irriterade att Robert inte vaknade och förstod att jag behövde hjälp och var panikslagen.

Nu vet jag ju vad det var så det kanske gör det lättare om det händer igen.